Om "KBT" & att släppa på kontrollbehovet..

Ett sådan där liiite pinsamt & ärligt inlägg om dom sidorna hos mig som jag inte är helt stolt över. Men sådan är jag och att skriva om det helt öppet såhär är ett sätt att förminska o ta itu med mina hjärnspöken o fobier.

Sen flera veckor tillbaka har jag gått på akupunktur hos min sjukgymnast för att råda bot på min "tennis-armbåge"..

Nålar är verkligen inte min grej och första gångerna va ångerst-påslaget ordentligt. Jag kände stort obehag, oro, mådde lite illa & va yr. Och kunde ABSOLUT inte ens förmå att röra armen med nålar. Höll den blixtstilla varje halvtimme. Kände varje millimeter av nålarna som satt i min kropp. Lyssnade på musik, spelade candy crush och andades lugnande för att inte få totalt frispel. Jo så illa va det första 3-4 gångerna..

Efter några gånger va jag tvungen att släpa med barnen också. Va då verkligen tvungen att hålla ihop o inte visa min ångest.  För är det något jag INTE vill är att projicera över mina värdelösa fobier på barnen..

Det gick bra..

Följande gånger gick ännu lite bättre.

Förr förra gången testade hon att koppla på ström.. Jag va AS-NERVÖS för det.  Men det va, hör o häpna jätte skönt. Förutom när hon snurrade på dom nålarna utan ström. Det är aldrig skönt men nu vet jag att det gör gott trots obehaget.

Igår va jag där igen. Och känslan påväg dit va helt olik dom andra gångerna. Jag va helt lugn.. Jag kan detta nu.

Vi körde på med ännu mer ström och jag kollade till o med när hon satte en av nålarna.

Inget som helst ångest eller behov av att "lugna ner mig" och fokusera med andning. Jag satt där i den ursköna massagestolen i ett nedsläckt rum o spelade "candy crush" och njöt faktiskt av känslan strömmen ger. 

Helt enkelt KBT på hög nivå.
Så stolt att jag stålsatt mig alla gånger jag egentligen velat avboka o skita i att fortsätta. Nu får jag lön för mödan. Jag känner mig modig & stolt samt att "tennis-armbågen" mår mycket bättre. 

Att fejsa sina rädslor är grymt och funkar! 

Så det där med kontrollbehovet då....

Jo.. Jag är en jä*ligt hönsig o sjukligt orolig mamma. Så är det..Tyvärr!  

Jag står i fönstret typ varje morgon för att se så barnen kommer säkert över vägen o fram till skolan som ligger typ rakt över gatan! 

Alltså bilden är tagen från vårt v-rumsfönster och den gula byggnaden är skolan!

Jag vet det är helt sjukt. Och dom få gånger jag glömt kolla har jag byggt upp du sjukaste "tänk om.." fantasierna. Det är för knäppt att skriva här. Som tur va brukar jag lyckas ta ett snack med mig själv o inte springa efter o kolla att dom är där..

Detta håller INTE.. Jag måste tagga ner mitt "katastof-tänk" o sjuka fantasier om allt som kan hända dom för min o deras skull, annars kommer jag vara ett vrak om några år. 

Så nu är det dags för mig att släppa på kontrollen en heldel och ge barnen ännu mer frihet o förtroende för snart ska Agnes sluta på fritids (hon har själv sagt att hon vill, inte någon jämnårig kvar på fritids...) och om något år vill nog inte Astrid heller gå där. Dom är stora nu och det är dags för mig att slappna av o våga lita på att dom klarar sig mer & mer på egen hand. Jag VET ju att dom kan och det vet dom också! Det är mer jag som inte kan...

I lördags hade vi kalas för Astrid och då va Agnes hemma själv i 2,5h. Det är det längsta hon varit ensam & det funkade jätte bra. Iofs va hon lite smårisig o låg i soffan hela tiden.

Ikväll fick jag inte ihop det med jobb, barn, Anders är bortrest o svärisarna också. Visst jag tänkte först att dom kunde följt med någon kompis hem men så bestämde jag att NEJ.. Dom får faktiskt va hemma själva tills jag jobbat klart. Dom o speciellt JAG måste lära sig! Jag vet ju att dom är väldigt duktiga o ansvarsfulla och att dom "växer" & blir stolta när dom får det förtroendet. Och jag måste ge dom mer förtroende, självständighet o dom måste lära sig att klara sig själva. För deras skull! 

Så vid 16:30 åkte jag snabbt från jobbet o hämtade dom på fritids, körde hem dom o åkte tillbaka till jobbet i 1,5h. Nästa gång får dom ha en egen nyckel och klara av det helt själva.

Och det funkade fantastiskt!
Huset stod kvar, dom hade varken skurit av sig kroppsdelar, ätit giftiga saker eller satt eld. Dom va vänner o hade så mysigt. Tjejerna hade precis fixat "mat" (fil & macka) när jag kom hem och ikväll är dom sådär härligt sammansvetsade och har så kul ihop.

Tänk att det ska va så svårt o jobbigt att inse att ens små älskade barn plötsligt blivit så stora, kompetenta & självständiga. Jag inser väl att jag kanske bromsat dom och att det därför uppstått endel onödiga konflikter. Det måste bli en ändring på det.

Det jag berättat ovan kan ju framstå som liiiite lätt rubbat men att jag erkänner mina problem, tar itu och arbetar emot mina demoner är väl rätt sunt ändå.

Nu ska vi snart krypa i säng alla 3. Imorgon vankas det Gymnastik-träning för Agnes på förmiddagen. Och sen ska vi dra till Visby för lite lunch, shopping & BIO. Det blir "Paddington 2". Både jag o tjejerna älskade den första filmen så vi ser fram emot uppföljaren och en mysig eftermiddag i stan!


Ha en fin helg där ute för det ska vi ha!