tisdag 10 februari 2015

Det goda väger upp det onda.... Trots allt!

Igår vaknade jag tidigt & mådde risigt & hade ont i magen. Slumrade lite tills det va dags att stiga upp. Jag ignorerade illamåeendet, steg upp, klädde på mig & barnen. Följde barnen till Dagis&skola. När jag kom hem så rasade jag ner i soffan & frukost o kaffe va inte att tänka på... Blääää!! Låg där & tvingade i mig ett glas "Berocca Boost" tills klockan blev typ 8:45..

När det va dags att gå till jobbet tog jag på mig jackan men fastnade i hallen. Va tvungen att sätta mig på trappan och hade en inre dialog om jag skulle kämpa mig iväg eller stanna hemma. Efter 5minuters velande & debatterande ringde jag tillslut jobbet.. Sen gick jag upp, tog av mig jobbkläderna och rasade i säng. Där låg jag sen till 18-19. Huvudvärk, feber, smått illamående och allmänt matt.. Slumrade till en film & drömde massor konstiga drömmar när jag väl somnade.

Ännu en gång räddar svärföräldrarna mig. Svärfar ställer upp & hämtar, lämnar barn. Idag är Astrid hos honom ist för hemma. Och svärmor va så fin igår när hon efter jobbet tog hit barnen & nattade Astrid innan hon gick. Sen kröp jag & Agnes upp i vår säng igen. Kände mig lite bättre då och hoppfull om att det kanske vände nu..

Men f*n heller, vaknade i morse & mådde fortf urk nästan värre än igår... Fixade barnen tills svärfar kom och hämtade dom sen rasade jag ner i soffan framför Nyhetsmorgon i 4:an.. 

Då dök en oväntad person upp i TV:rutan!! Så förvånad att jag reagerade så starkt. Blev både arg, lite chockad & ledsen! Va tvungen att ringa min stackars syster med gråten i halsen bara för att berätta & få prata med någon..  

Det har gått mer än 7år sen jag träffade henne för första & sista gången. Jag känner inte igen hennes ansikte men frisyren känns bekant & hennes namn ger mig kalla kårar!! Det är hon som går under namnet "Dr Evil" i min 1:a förlossningsberättelse.. 

Helena Kopp-Kallner... Jag tänker sällan på henne nu för tiden. Annat va det 1.a åren efter Agnes förlossning, då ältade jag det som hände varje dag.  Fram till jag inför Astrids förlossning fick gå i Aurora-samtal pga snittet & min oro efter allt som hände då runtikring. Aurora samtalet hjälpte bra, jag fick svar på massa frågor & att i förhand få skriva in i Journalen att jag INTE vill träffa Kopp-Kallner igen kändes väldigt skönt. 

 Jag säger inte att det va hennes fel att det slutade med snitt, hon gjorde säkert allt "rätt" men det va ändå hennes fel att jag kände mig så fruktansvärt rädd & värdelös. Hon skällde på BM i förlossningsrummet, va hård o kall, jag fick vänta på OP i 1 1/2h för att dom som hon sa med en suck "skulle väcka op-personalen" och jag fick känslan av att hon tyckte att jag "gav upp" och att hon trodde att jag ville ha snitt (det va det sista jag ville & min stora skräck) och när Anders mötte henne i korridoren med nyförlösta lilla Agnes i famnen så varken tittade eller sa hon något när Anders hälsade och sa -Tack!! till henne... Hon gick bara förbi..

Jag googlade hennes namn nyss och hittade en annan förlossningsberättelse där hon också beskrivs sådär hård, dominant & mästrande som jag minns henne.. Tänkte först inte skriva ut hennes namn här på bloggen. Men efter att jag läst om att det iaf är en till som upplevt henne som jag så ändrade jag mig. Det va nämligen väldigt skön & bekräftande att läsa att det inte bara är jag som haft den upplevelsen av henne.

 Hon är säkert en väldigt duktig & framgångsrik läkare. Men i min värld ursäktar det inte henne, att ha den där hårda stilen mot patienter känns inte ok. Vi jobbar båda med människor om än på väldigt olika sätt: Jag på ett rätt ytligt plan som serviceyrket ändå är, men hon däremot. Hon träffar människor som oftast befinner sig i en väldigt utsatt & hjälplös situation... Och skulle jag i mitt yrke behandla en kund som hon behandlade mig så hade jag kanske fått sparken eller iaf en varning men hennes beteende går obemärkt förbi. Konstig det där..

 Bara hur jag reagerade idag 7 år & 4månader senare när hon dyker upp på tv är ett tydligt bevis på att det som hände dom där sista timmarna av Agnes förlossning & hur hon betedde sig inte va OK..
Usch.. Ska försöka stoppa tillbaka det minnet i lådan och gömmer det långt upp på vinden igen. 


Nu till raka motsatsen... En underbar kvinna & fin vän! 
Tack Cilla för Apelsin-leveransen & lilla presenten. Du är bäst!  

Jag är fortf rätt matt & har huvudvärk. Men har iaf lyckats få i mig lite mat på em. Eller mat & mat. Chiapudding vid lunch & nyss rester från i förgår, lite stekt fläsk & potatisbullar. Bättre än inget iaf..
Går inte att sätta fingret på vad det är. Lite allt möjligt: Huvudvärk, ligger på febergränsen så man svettas sådär fräscht hela tiden, illamående, matt & lite små snorig.  Gissar på tilltufsat immunförsvar efter senaste veckornas sjukstuga..  Hoppas och tror att vila & Apelsiner ska råda bot på mitt tillstånd & det snart...  Och idag har jag ändå gjort ett litet framsteg. Förflyttat mig från sovrummet & ner till soffan. Det är ett positivt steg för i sovrummet ligger jag bara när jag mår alldeles fruktansvärt överjävligt. Har legat här på soffan hela dagen, slumrat, kollat film & FaceTime:at med Anders. 
Fick en rundtur från rummet ner till poolen/baren på deras hotell på Koh Samui dit dom anlände idag. Hotellet ligger på stranden. Lite synd om Anders dock som fortf hostar jättemycket. Verkar som om den här förkylningen envist hänger sig kvar i familjen eller iaf i 2/4 delar av familjen..

Så trots den otrevliga flashbacken på tv:n i morse & att jag fortf mår pissigt vägs det upp efter videosamtalet med min älskade Anders & min bästa Cilla som köpte apelsiner & en choklad-ask till mig.  

Nu ska jag ta en dusch & en treo för att försöka piggna till för att orka vara en bra mamma när barnen snart kommer hem.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar