Nu är det bara 2 dagar kvar av dom SJU veckorna som Anders jobbat i Stockholm mån-tors. Det har gått rätt bra, till en början iaf.. 3-4 veckor funkar bra och går rätt snabbt men efter det har det bara gått utför. Det är lixom inte det där med att ta hand om barnen som är jobbigast utan det är kombinationen av allt.. Att vara ensam med allt: tvätt, mat, handla, tv-soffan, allt små fix & att inte ha någon att prata med på det sättet som man pratar med sin partner. Om skol/dagissaker & jobbgrejer. Ingen att tjata på eller någon som tjatar på mig om disk, tvätt & städning. ;-) Ingen att skratta med åt barnens upptåg & historier. Ingen att få hjälp av när det utbryter tjafs här hemma. Ingen att leva vardagslivet med helt enkelt...
Och på helgerna när han varit hemma har det blivit rätt intensivt då jag & han också velat träffa våra vänner & varannan helg har jag jobbat och oftast har jag varit rätt trött & sovit mer än vanligt.Så helgerna ihop har inte blivit så bra & mysiga som jag hoppats.
En positiv effekt av detta är iaf att tjejerna faktiskt bråkar mindre & leker mycket bättre ihop. Hjälper till med småsaker ibland. Inte alls lika mycket småtjafs & bråk.
Lyckligt lottad som jag är har jag haft Anders bästa föräldrar som hjälpt mig med hämtning, lämning, avlastning & Gunilla har tom röjt undan i köket & annat småplock. Såååå TACKSAM! Och pappa som va här & skämde bort mig... Jag är mållös över vilka fina föräldrar vi har jag & Anders!
Agnes målade en bild av mig & Anders i helgen!
Samtidigt känner jag mig så pinsamt gnällig & tjatig om hur jobbigt jag tycker det är. Jag borde ju fixa det då det bara gäller en "kort" period. För det finns ju faktiskt mängder av Enastående ensamma föräldrar där ute som lever såhär hela tiden... Och jag säger det igen: Jag fattar inte hur dom orkar? För jag känner mig helt urlakad & tom. Börjar undra vad det är för fel på mig som inte fixar det? Alltså detta är sista 2 dagarna nu och jag känner att jag får hämta kraft nere från stortån.
Fast jag får väl skylla lite av energibristen på gårdagens upplevelse också. Murphys-lag slog till mot mig igen: Det började i Söndags med att det återigen började värka i tanden som jag vägrade dra ut för 3 veckor sen. DÅ hade jag inga problem med den & jag hade lång ensam jobbvecka framför mig så vi hoppade över det, men sen vi avbokade tiden har den börjar värka lite då & då. Bara för ATT! antar jag. Och jag gissar att tandläkaren tänkte "Vänta du bara".. Och i Söndags kväll va det värre än någonsin. Dags att ringa tandläkaren på Måndags morgonen. Enda tiden denna veckan i Hemse va igår annars fanns det först nästa vecka. Så inget snack om saken jag tog tiden igår. Vill ju va av med problemen innan vi reser till New York om 13dar liksom.
Och som jag befarat så fanns det bara ett alternativ. Ta bort den!! Hade sådan ångest. Känns verkligen sååå värdigt att sitta & grina i tandläkarstolen snart 36år gammal. *skäms* För när dom tog visdomstanden i höstas vart jag helt chockad över hur vidrigt det va. Nu i efterhand vet jag att det va INGENTING jämfört med detta. Hade jag vetat hur detta skulle bli hade jag ALDRIG gjort det eller jo men jag hade nog hellre blivit sövd/drogad faktiskt. Efter bedövningen va klar tog det 15-20 min för tandläkaren att dela, bryta, dra, bända & plocka loss tanden rot för rot. Alltså jag har aldrig varit rädd för tandläkaren men det här gör jag ALDRIG om igen. Jag gör faktiskt hellre ett kejsarsnitt till än att dra ut en tand... USCH!! Sviterna efter hans kamp blev en öm läpp, en extra dyr nota (finns tydligen 2 prisklasser på utdragning & denna va den dyrare), extrem tröttma (sov mellan 14 & 19 igår), värk i munnen, ständig blodsmak i munnen (blöder fortf lite) och så blir man så konstigt torr/slemmig/konstig i halsen av allt blodet tycker jag, spänningshuvudvärk som spred sig i käke, panna, nacke & axlar & illamående. Så här har jag legat som en blek skugga av mig själv på soffan i 1½dag och inte orkat ett enda skit, knappt ens äta.. Nu börjar jag ana en liten förbättring. Och idag åt jag iaf 2 äggmackor & lite kvällsmat. Jag orkade laga köttfärssås idag & jag orkade plocka undan den. Och för varje timme efter det orkar jag mer & yrseln/illamåendet släpper mer & mer.. Jag har fixat inbjudningar till kalaset på lördag, bestämt tillsammans med Agnes hur "glasstårtan" m tillbehör ska se ut & även gjort några godispåsar till kalaset.
Så nu kör vi sista 2 dagarna utan Anders. Jag har hittat en gnutta energi i min ena stortå. Anders syster som ungarna (och vi) älskar har kommit på besök från London. Imorgon löser svärisar + Lisa Zumba racet medans jag jobbar. Och på Torsdag slutar jag tidigt. Nu hoppas vi bara att min trötta kropp orkar stå emot ev infektioner där tanden satt & att det läker fint.
Och om 2 veckor strosar jag & Anders runt på Manhattan. Det är en rätt skön målbild!
Hu, det låter jobbigt. Jag har också opererat bort en visdomstand och tyckte bara deeet var hemskt! Läkningsprocessen var rena döden.
SvaraRaderaSen tänker jag att om man är ensamstående så har man ju inget val. Man måste på nått sätt acceptera att det är så. Du vet ju att det tar slut, att det är dina sju veckor du måste härda ut. Då blir det säkert en annan sorts frustration. Även om jag tror att alla ensamstående har det väldigt jobbigt. Det måste verkligen tära på krafterna. Dem och du har all rätt i världen att klaga och pysa ut känslor :D
Du har en schysst målbild iaf du! Inte mänga dagar kvar.